SM-GULD!

Nyp mig i armen! Min absolut högsta önskan här i livet har varit att få uppleva ett SM-GULD med laget jag älskar över allt annat, och idag hände det! Det känns obeskrivligt underbart! Svävar på moln! Har knappt fattat att det är sant än. I förrgår skrev jag att ett SM-guld skulle bli det största jag upplevt inom fotbollen, men SM-guldet blev så mycket mer än så. SM-guldet är det största jag upplevt alla kategorier. Tack Elfsborg, tack Stefan Andreasson, och framförallt, tack Magnus Haglund!

Jag vågade inte tro på ett guld förrän domaren hade blåst av matchen, verkligen inte! Men då Fröjdfeldt väl blåste av kände jag mer lättnad än glädje. Jag kunde inte fatta att mitt lilla Elfsborg från Borås var bäst i Sverige 2006 och därmed svenska mästare! Att få uppleva SM-guldet från Elfsborgsläktaren var obeskrivligt. De nervösa timmarna på läktaren före matchen var underbara, om än lite för nervösa. Joakim Sjöhages mål var även det underbart, för att inte säga obeskrivligt.

Efter matchen stannade vi kvar länge på läktaren för att se den totala lyckan som bröt ut, spelarnas ärovarv, prisutdelningen och guldregnet med mera. Det var en fröjd att se. Verkligen. Därefter begav vi oss till stora torget för att hylla spelarna. Mobilnätet var tydligen överbelastat så det var länge omöjligt att kunna ringa några samtal, men vad gjorde det en dag som denna? Jag vet inte vilka det var som uppträdde på scenen, men de flesta låtarna var Elfsborgsrelaterade, och de låtar som inte var det, kändes ändå på något sätt som de var hyllningslåtar till Elfsborg allihopa! Det var bra drag på stora torget med de cirka 10-15000 supportrar som tagit sig dit. Det småregnade, men vad gjorde det en dag som denna?

Det sägs att man ska lära av sina misstag, och det hoppas jag att jag kommer göra till nästa års eventuella guldfest. För efter att jag hade stått på torget och firat i ett par timmar började jag känna mig svimfärdig. Jag hade nämligen inte kunnat äta på två dygn. Ingenting. Jag var för nervös i helgen för att kunna äta, och var inte ens hungrig. Det kändes i hela kroppen att något stort var på gång. Guldmatchen. Ingen mat, ingen sömn och en koncentrationsförmåga som näst intill var obefintlig de två sista dagarna före matchen. För jag kan väl inte ha blivit svimfärdig bara för jag var så tagen av stundens allvar - IF Elfsborg som svenska mästare? Det är möjligt att jag varit så nervös innan matchen att jag inte kunnat känna efter hur jag mått, men sen när guldet var bärgat bröt allting loss. Ungefär som när en förkylning bryter ut :) Så jag var helt enkelt tvingad att åka hem. Vi åkte hem kring åttatiden på kvällen - alldeles för tidigt! Men när jag väl kom hem mådde jag jättebra igen, och ville tillbaka till torget för att fira. Men det gick inte för sig för mamma, som annars brukar vara så snäll, hon ville inte skjutsa in mig igen! Hon vet att Elfsborg betyder allt för mig, men ändå vägrade hon skjutsa mig. Jag förstår mig inte på henne. Buss var inte att tänka på, för sånna går inte härifrån på söndagkvällar.

Abbas Hassan, Nicholas Sharro, Johan Wiland, Johan Sjöberg, Johan Karlsson, Martin Andersson, Jon Jönsson, Jesper Arvidsson, Marcus Falk-Olander, Andreas Augustsson, Martin Strömberg, Jari Ilola, Anders Svensson, Samuel Holmén, Magnus Samuelsson, Emir Bajrami, Stefan Ishizaki, Daniel Eres, Daniel Alexandersson, Mathias Svensson, Daniel Mobaeck, Joakim Sjöhage, Denni Avdic och Léandre Griffit. Jag älskar er allihopa - i både med- och motgång bör tilläggas (: