Var är hedern, Hasse?

Igårkväll var jag, och ytterligare 7 950 åskådare, på plats på Borås Arena för att förhoppningsvis bevittna Elfsborgs fjärde raka seger och samtidigt se vår forne matchvinnare Hasse Berggren. Men festen uteblev. Gissa vem som förstörde tillställningen? Jo, du tänkte rätt. Allt var annars sig likt hos Hasse; den hängiga löpstilen, tuffheten, målsinnet, och framförallt målfirandet.

Vid spelarpresentationen applåderade jag då Lohne läste upp Häckens nummer 13, med tanke på hur viktig han har varit för Elfsborg, och att han faktiskt vid ett flertal tillfällen räddat nödvändiga poäng. Hasse är en spelare man lätt börjar älska, så är det bara. Men, att börja fira sitt andra mål för dagen på det överdrivna sättet han faktikst gjorde, fick mig att se rött. Jag ska inte säga att det började ryka ur mina öron, men det var på gränsen. Jag är väl medveten om att Berggren spelar i ett polkagrislag numera och att han därför blir glad då Häcken gör mål, så långt är jag med. Att göra mål mot sina gamla lagkompisar är också acceptabelt, likaså glädjen därefter. Men, att fira målet på ett sådant sätt som Hasse gjorde igår visar vilken heder och klubbkänsla den gubben har. Som trogen supportrer svider det nästa mer än ett baklängesmål.

Nu har jag visserligen själv bara spelat div. 5-fotboll, och blivit erbjuden 50 kronor för en övergång till ett motståndarlag, men om jag hade bytt lag skulle jag aldrig visa minsta lilla tendens till glädje om jag mot förmodan skulle göra mål. I andra matcher mot "vanliga" lag visas glädje, men inte mot mitt förra lag. Aldrig.

För övrigt vet jag inte hur seriös den där förfrågan om övergången för 50 kronor var, men jag misstänker att jag var högt upp på deras önskelista ;)