Reserapport

Igår gick vi upp jättetidigt, för att komma upp till Örebro så tidigt som möjligt. Vi åkte hemifrån kring 07.45. Det var tröttsamt att gå upp, men då dagens Elfsborgsmatch gjorde sig påmind när jag vaknade, var det betydligt enklare att komma upp ur min varma säng. Det är alltid ett dilemma att bestämma sig för om man ska åka på vänster- eller höger sida om Vättern, vi valde i alla fall det förstnämnda. Mellan Jönköping och Hjo stannade vi för att äta vår medhavda frukost, det var kallt trots att solen sken. Kallfronten hade svept in över Sverige och enligt erfarenhet vet jag att det oftast ser goare ut ute, än vad det är. I fem minuter stod jag ut, sen gick jag till bilen och åt färdigt min frukost där. Vi åkte vidare. Efter ett kort stopp i Karlsborg tog vi sista etappen och körde till Örebro. Som sin vana trogen körde vi fe. Alltid när det är hyfsat stora och obekanta städer kör vi fel. Det är tradition. Vi kom till någon travbana utanför Örebro! Efter en stunds velande kom vi i alla fall till centrum, och väl där var det inte så svårt att hitta vårt hotell. Efter en stunds slappande på hotellrummet bestämde vi oss för att ta en liten biltur i stan för att hitta en annan parkeringsplats, där vår bil kunde stå under natten. Det gjorde vi också. Då vi var inne på en annan parkeringsplats och vände, tyckte jag mig se ett välbekant ansikte. Ansiktet var Samuel Holméns – han kom gåendes från parkeringen helt själv med en träningsväska över axeln. Jag kan inte begripa vad Holmén gjorde på en parkeringsplats helt själv, två och en halv timme före matchstart. Ovissheten lär kvarstå.

Sedan gick vi till Behrn Arena, och självklart var Elfsborgshalsduken på. På väg till arenan hörde jag lite olika kommentarer. En medelålders man sa ”jaså, nu har dom kommit” till mig, precis som om jag var väntad. Fast jag antar att han syftade på Elfsborgssupportrarna över lag. Höhö. Efter en till stunds gående mötte vi några tonårspojkar, och 3-4 meter framför mig hörde jag att den ene viskade ”Elfsborg” till den andre. Han trodde nog inte jag hörde. Väl framme vid arenans huvudentré var det fullt av folk, trots att det var dryga timmen till avspark. När några småkillar på 10-12 år såg min halsduk började de sjunga ”Elfsborg suger”. Högt och länge. Det var smickrande, och jag bara log.

Vi hade sittplats rätt nära bortasektionen. Vi satt på rad 15, perfekta platser bortsett från pelaren som skymte sikten ibland. Elfsborgarna på sittplats var lätträknade, men några med gula halsdukar såg jag allt. Det kändes skönt att inte vara helt själv. Successivt fylldes det i alla fall på med gulsvarta supportrar på bortasektionen. Totalt var det kring 180 stycken, jag räknade. Räknade dom hemma i datorn från ett kort jag tog, bör tilläggas.

Precis före matchstart sa Örebroaren jämte mig ”lycka till då”, och artig som jag är, önskade jag honom detsamma. Matchen blåstes igång. Första halvlek var ganska jämn. Efter Bajramis 1-0-mål tog Elfsborg över matchen mer och mer, och ytterligare ett Elfsborgsmål hängde i luften. Så blev det tyvärr inte, utan istället fick Örebro igång ett lite bättre passningsspel och kunde efter en stunds övertag även sätta dit en boll bakom en inte allt för chanslös Wiland. 1-1. Jag höll för öronen och försökte försvinna. Jag hatar att sitta på sittplats på bortamatcher när hemmalaget gör mål! Å andra sidan är det en underbar känsla att sitta på samma läktare när Elfsborg gör mål. Jag filmade Guliganerna då Elfsborg gjorde målet. Filmen blev perfekt, Elfsborgsspelarna samlades i en liten klump framför Guliganerna, som visade upp en otrolig glädje. Det är sånna filmer jag älskar att se snöiga decemberkvällar när Allsvenskan känns avlägsen. 1-1 i halvtid kändes trots allt ganska rättvist, även om jag tycker att Elfsborg borde satt ett till mål då de pressade på som bäst. Andra halvlek vill jag glömma. Elfsborg hade väldiga problem att spela sig igenom Örebros backlinje, som för övrigt var stabil matchen igenom, vilket jag inte hade räknat med. Örebro tilläts äga spelet, och skapade ett par riktigt heta målchanser. Min optimism före matchen var som bortblåst, och jag kände på mig att Örebro skulle göra ett till mål när som helst. Och mitt befarande stärktes markant då domaren, som jag redan glömt namnet på, gav Jon Jönsson rött kort efter att en Örebrospelare filmat! Jag blev näst intill galen, men mina busvisslingar ändrade inte domarens beslut, vilket jag heller inte hade räknat med. Men det känns ändå bra att få avreagera sig på något sätt. Jon åkte ut, besviken, naturligtvis.



Personligen tycker jag att man ska kunna korrigera domarbeslut i efterhand, i alla fall i utvisningssituationer – om en spelare klart och tydligt filmar sig till en frispart som leder till rött kort för utövaren, bör man i efterhand kunna ta bort avstängningen för densamme i nästkommande match. Istället borde filmaren drabbas av avstängningen. Detta låter krångligt, jag vet, och är kanske inte ens med som tänkbart alternativ till hur man ska få bort fuskarna. Men alternativet känns för mig helt rätt. Matchen slutade i alla fall 1-1, och tyvärr måste jag vara glad över poängen vi fick med oss från Örebro, i alla fall med tanke på att Elfsborg gjorde en av sina sämre matcher på länge, spelade med tio man i tio minuter, och hade bortaplan. Å andra sidan bör svenska mästarna vinna mot en nykomling, så enkelt är det bara.

När matchen var slut kom regnet, det var surt att vara Elfsborgare då, även bokstavligt talat. Vi gick till en restaurang i centrum, grekrestuarangen Hellas. Det var en trevlig restaurang med trevlig personal och god mat. Därefter gick vi tillbaka till hotellet. Jag la mig i sängen och wappade lite, men jag kände inte för att läsa om matchen i mobilen. Alla Elfsborgsmatcher som inte genererar i vinst, känns som förluster för mig. Ja bortsett från Royal league-matchen mot AIK på Råsunda i vintras (1-1). Jag somnade rätt snabbt den kvällen när jag väl stängde av mobilen kring tolvslaget.

Vi kom iväg ganska tidigt i morse, kring 08.40. Vi åkte hem, denna gång på andra sidan Vättern. Vi stannade i nästan alla små städer längs vägen, Motala, Vadstena, Ödeshög och Gränna. Solen sken, men det var inte särskilt varmt. Köpte mig ett par trisslotter, vann 100 kronor. Ibland får man vara nöjd med det lilla, även om en Elfsborgsvinst hade gett mig ovärderligt mer glädje. Hur man nu mäter glädje? För mig är i alla fall Elfsborgsvinster den största glädjen man kan få. Typ.