Vågar man drömma om guld?

Att drömma om guld gör vardagen så mycket enklare, men i gengäld kan man få en käftsmäll den dagen då man inser att guldet är förlorat. Vågar man då drömma om guld? Ja, i alla fall jag. I denna post ska jag försöka skriva mina tankar i ett neutralt perspektiv, vilket i och för sig inte är så lätt.

Nu är drygt halva Allsvenskan spelad och laget som har imponerat mest på mig är den allmäna idrottsklubben från Solna, AIK. Personligen trodde jag AIK skulle parkera på den nedre halvan i stort sett hela säsongen, med tanke på det spelarmaterial de har. Nu är visserligen bara halva Allsvenskan spelad, men jag är övertygad om att AIK kommer spela Royal League i vinter, alltså bland topp fem. De har inga direkta stjärnor, men som lag fungerar de jättebra tillsammans. IFK Göteborg och Djurgården har gjort precis det som krävts av dem. Jag hade i alla fall inte förväntat mig någon högre placering av dessa två lag än vad som nu är fallet. Hammarby då? Mycket stark inledning, men i takt med att laget försargas lär de åka ner ett par placeringar innan den Allsvenska säsongen är över. Chanko i all ära, men vad kan han tillföra laget då Runström lämnat? Det lär inte bli SM-guld i alla fall. Så har vi då laget med skyhöga förväntningar, Malmö FF. Ekonomin finns, spelarna likaså, men är det verkligen rätt spelare de har värvat? Möjligen på kort sikt. Se bara på värvningen av Junior, en duktig brasse förvisso som hittills gjort fyra mål, men att värva en 30-åring hade i alla fall inte jag hurrat för. Det känns dessutom lite som en Jurica Siljanoski-varning. Siljanoski hade säkerligen representerat minst tio klubbar innan han skrev på för Elfsborg, likaså Junior innan han skrev på för Malmö FF. Att spelare byter klubbar var och varannat år är för mig inget gott tecken. Sist men inte minst har vi Elfsborg, mitt lag och min största psssion i livet. Jag såg redan i träningsmatchen mot Halmstads BK i februari att något stort var på gång - aldrig tidigare har jag sett ett sådant passningsspel och rörelse i laget - och i synnerhet aldrig tidigare i en träningsmatch. 8-1-förlusten mot Djurgården var början på något stort, det kände jag på mig redan då. En påminnelse. Om att man inte får något gratis, varken i livet eller på fotbollsplanen. Övning ger färdighet. Trots detta är jag något överraskad, i postiv bemärkelse, nu efter 14 spelade omgångar. Jag trodde Elfsborgs lägstanivå var lägre. Jag trodde Elfsborgs underbara spel var kortvarigare än vad de nu visat upp. Jag trodde helt enkelt inte att Magnus Haglund var mogen för att ta sista steget i sin tränarkarriär. Jag hade fel.

Då ungefär en fjärdedel av Allsvenskan var spelad, strök många under att Elfsborg hittills inte hade mött de bra lagen. Många menade att Elfsborg skulle rasa ihop då de mötte lite bättre motstånd. Även jag, emellanåt. För vad är väl Örgryte och Öster i jämförelse med Hammarby och Malmö FF? Ingenting. Nu vet ni alla hur det gick i de två sistnämnda matcherna; 3-0 respektive 4-2. Vad ska nu övriga Sverige ha för ursäkter för Elfsborgs framgångar? Ja, nu vet jag. Det måste ju bero på konstgräset - alla förluster mot Elfsborg borta på Borås arena beror på konstgräset, eller "köpta domare". Så brukar i alla fall ursäkterna från dåliga förlorare heta, jag vill därför här poängtera att inte alla har dessa ursäkter, det finns faktisikt supportrar som öppet erkänner att de tycker Elfsborg spelar en attraktiv fotboll, vilket värmer mitt hjärta.

Om knappt tre månader är jag säker på att svenska mästarna stavas IF Elfsborg. Eller för att ta till ett gammalt ordspråk; bättre att ta ut segern i förskott, än ingen alls.


Skål för Elfsborg!