Reserapport från Valencia

Är nu hemma igen efter tre dagar i soliga, varma och fotbollstokiga Valencia. En resa jag aldrig kommer glömma, även om förlusten med 3-0 var ganska väntad.

Vi lämnade Landvetter 16:00 i måndags, dagen före matchen. Hade fått för mig att ungefär hälften av resenärerna skulle vara klädda i gult, men där trodde jag helt fel. Såg bara två Elfsborgare på planet. Hur som helst så landade vi tre timmar och tjugo minuter senare i Alicante, som ligger cirka 17 mil söder om Valencia. Vi hade beställt tre hotellnätter i Valencia, även om det lockade mer att bo i turiststaden Alicante. Sista bussen från Alicantes bussterminal gick 21:00, och det var precis vi hann med den bussen efter väskletandet på flygplatsen och taxiresan till bussterminalen. Efter knappt tre timmars bussresa var vi äntligen framme i Valencia, och enligt Valenciakartan skulle vårt hotell bara ligga ett stenkast från bussterminalen. Vi började gå med våra resväskor, i hopp om att hitta hotellet, som vi dessutom skymtade från bussen strax före vi var framme. Men vi gick nog åt fel håll redan från början, för vi kom in i lite skumma kvarter. Först stötte vi på en tiggare, som sedan visade sig vara en vanlig kille som ville ha reda på vad klockan var. Jag sa att klockan var tolv, fast på engelska då. Men killen förstod inte, utan ville kolla själv på min mobildisplay, och självklart fick han göra det. Sen gick vi vidare. Stötte på ett antal skumma typer innan vi väl såg hotellet på långt håll. Checkade in, och somnade direkt i de något hårda hotellsängarna.

Morgonen därpå tog vi tunnelbanan till arenan för att se hur den såg ut och för att köpa biljett till matchen. Kön till biljettluckorna var långa, och det kändes väldigt skönt att veta att alla dessa spanjorer köade för att se på Elfsborg (nu glömmer vi Valencia för en stund). Vi köpte oss varsin biljett för 9 euro, rena fyndet jämfört med biljettpriserna på Borås arena till returmatchen. Därefter tog vi ett par varv runt arenan, och det dröjde inte många sekunder förrän det kom fram en kameraman och riktade en stor kamera mot mig och min gula Elfsborgströja. Han filmade varenda steg jag tog, men jag försökte låtsas som ingenting. Tydligen hade han inte sett många Elfsborgare i Valencia den förmiddagen. Sen tog vi en middag ute på stan innan vi åkte tillbaka till hotellet. Låg och solade lite på hotelltaket och tog ett dopp i poolen för att försöka få tiden att gå lite snabbare, men även för att försöka få lite färg. Gick väl sådär.

Framåt sextiden på kvällen lämnade vi hotellet för att bege oss till Estadio de Mestalla. Uppståndelsen kring matchen var verkligen jättestor; avspärrade vägar, tusentals fans som väntade in spelarbussarna, ridande poliser och flera tusen supportrar kring uteserveringarna runt om arenan. Ibland önskar jag att passionen till Elfsborg hos våra supportrar var lika stor som Valencias supportrars, men i längden hade det nog varit jobbigt med sån uppståndelse kring våra matcher. Längs huvudgatan utanför arenan stod människorna mer packade än vad man gör längst fram, närmast scenen, en torsdagskväll i Borås, och det säger väl en hel del. En dryg timme före matchstart valde vi att gå in på arenan, och efter x antal hundra trappor var vi äntligen uppe på vår sektion i kurvan mellan ena kort- och långsidan. Vyn därifrån var obeskrivlig, och saken blev ju inte sämre av de varma vindarna, himlens vackra färger bakom huvudläktaren, musiken som spelades, och ett Elfsborg uppvärmandes på gräsplanen omringat av de enorma läktarna. Matchen i sig var verkligen ingen höjdare, spelarna hade alldeles för stor respekt för Valencia, slog bort enkla 20-meterspassningar och verkade allmänt tagna av stundens allvar. Visst, Valencia CF är ett världslag, men lite mer hade jag faktiskt förväntat mig av Elfsborg rent spelmässigt, för en passning på tio(!) meter mellan två Elfsborgare ska inte vara några problem, vare sig den försvarande backen som står tre meter ifrån Elfsborgaren som ska få passningen heter Marchena eller Bjärsmyr. Elfsborg får vara nöjda med 3-0, för utan Wilands storspel hade det lika gärna kunnat sluta tvåsiffrigt.

Efter matchen valde vi det billigaste alternativet tillbaka till hotellet, nämligen tunnelbana. Det tog säkert uppåt en halvtimme innan det väl kom en extrainsatt tunnelbana, och då den väl kom, applåderade och skrek Valenciafansen lika mycket som om VCF hade gjort mål. Det är skillnad på Spanien och Sverige. Vi kom hem strax efter 01 på natten.

Den sista dagen spenderade vi på stranden i Valencia. Kostade dessutom på mig att bada ett par gånger i Medelhavet, för den här gången var vattnet inte alls lika kallt som det var då jag senast kände på det, i franska Marseille i början av juli. Så här i efterhand känner jag att det blev lite för mycket sol och för lite solkräm den dagen. Den spanska solen är inte att leka med. Inte heller de spanska toppklubbarna.