Vi åkte i måndags kring tolvtiden, mamma och jag. Vårt första stopp kom redan i Limmared, för vi var tvungna att tanka bilen, och vid bensinstationen köpte vi även Aftonbladet för att dels få Aftonbladets ”gå 2 betala för 1”-erbjudande, och dels för jag ville läsa Sportbladets tips inför matchen. De tippade 2-1 till oss. Nåja, då vi kom till Gislaved tog vi ett ungefär timmeslångt stopp för att hälsa på min syster och hennes katter. Det var först tänkt att hon skulle följa med oss, men hon skulle jobba över på kvällen. Vi åkte vidare. Då klockan närmade sig halv två var det hög tid för lunch, och därför stannade vi i Värnamo för att käka. På en och samma parkering finns både Mc Donalds och Burger King – oerhört onödigt! Som om inte detta vore nog, vi märkte även att det var fullt med grävmaskiner vid ett annat ställe av parkeringen, och på en stor skylt stod det ”Här öppnar MAX hamburgerrestaurang”. Jag blev frustrerad. Möjligen dagens i-landsproblem, vad vet jag. Vi åt hur som helst på Burger King, det var bestämt flera veckor i förväg. Efter ett snabbt stopp åkte vi vidare, vi hade ju bråttom! Jag måste erkänna att Smålandsskogarna inte är speciellt roliga, men något som var desto roligare vad bilen framför oss då vi var i Växjötrakten. Vi åkte på en så kallad 2+1-väg och hade en röd gammal bil framför oss, och han körde precis mellan de båda filerna, även då det kom en bil i ytterfilen som ville köra förbi. Tillslut körde han dock in i högerfilen så den andra bilen kunde passera. I cirka tio minuter hade vi den röda gamla bilen framför oss, och han höll uppskattningsvis en hastighet på 90 km/h, men sen hände något! Bilen accelererade något enormt och försvann ur vårt synhåll efter mindre än en minut. Jag tror han körde i 130 km/h – minst! Det kändes hur som helst som chauffören var onykter. Efter ytterligare två timmars bilresa i de Småländska skogarna var vi äntligen framme i Kalmar.
Vi hade bestämt oss för att först hitta vårt hotell, och sedan gå till arenan. Men, det var verkligen inte det lättaste att hitta hotellet – jag tror vi velade runt i en halvtimme utan önskade resultat. Tillslut hittade vi dock det, och detta av en ren slump. Hotellrummet var jättefint, om än en aning litet. Väl inne i rummet letade jag fram min Elfsborgshalsduk och virade den kring halsen och tog sedan på mig jackan, därefter begav vi oss direkt till arenan.
Det tog cirka 15 minuter att gå till arenan. Vi köpte våra två biljetter för det reducerade priset 180 kronor. Personligen hade jag hoppats att vi skulle få sittplatser så högt upp som möjligt, för att få en bra överblick över planen. Men med min medfödda otur så hamnade vi självklart på rad 2. Raden näst längst ner! Kring klockan 17.45 kom vi in på arenan, som successivt fylldes med Kalmar-supportrar. De enda Elfsborgarna jag såg var Guliganerna på andra sidan planen, två tjejer på raden nedanför - och mamma bredvid mig. Klockan gick sakta då jag väntade. Jag frös. Det luktade grill. Jag längtade tillbaka till sommaren. Strålkastarna lyste på halvfart. Efter en dryg timmeslång väntan var det då äntligen dags för avspark. Kalmar mot Elfsborg. Elfsborg inledde katastrofalt, åtminstone enligt dem som följt Elfsborg denna säsong och som därför blivit en aning bortskämda. Jag tillhör ”dem”. Därför kändes det ganska skönt då strålkastarna plötsligt började lysa med sin frånvaro. Det blev mörkt. Nästan lite julstämning på sittplats! Jag blev sugen på glögg. Folk gick och köpte korv. Speakern meddelade att så fort ljuset kom tillbaka skulle det ta cirka tio minuter innan det var fullt ljus igen. Spelarna gick in i omklädningsrummet för att inte bli kalla. Haglund gav säkert spelarna en reprimand väl inne i omklädningsrummet. Det hjälpte, skulle det visa sig. Efter ett cirka femton minuters långt uppehåll kom matchen igång igen – det var inget skönlir under de 90 minuterna direkt, men det krävde jag inte heller. Jag krävde tre poäng, och så blev det också. Kalmar ska dock ha en eloge för att de stundtals lyckades pressa på så hårt, men denna kväll kunde inget stoppa Johan Wiland, som för övrigt var fenomenal från början till slut. Slutresultatet 0-1 var inte rättvist, men mål förtjänar man inte, mål gör man. Jon gjorde det. Tack Jon!
Efter matchen gick vi till ett café för att köpa någon sorts kvällsmat. Det blev en macka och ett glas Coca Cola. Jag ville ha juice, men juicen var slut. Dålig stil! Därefter gick vi ut i kylan igen och tillbaka till hotellet. Jag la mig i sängen, det fanns inte så mycket annat att göra. Sängen var jättemjuk och så där perfekt som bara hotellsängar kan vara. Lakanet och täcket luktade nytvättat och det var först här som jag insåg hur viktig segern var. 43 poäng, 4 matcher kvar, 2 poäng ner till tvåan AIK. Jag wappade mig in på Sportbladet för att läsa om matchen – skribenterna öste beröm över Elfsborg trots den mediokra insatsen. Att spela dåligt men att ändå vinna kännetecknar ett topplag, eller ska vi säga guldlag? Nej, att tiga är guld. Jag somnade gott den kvällen.
Namn: Bengt Järlström
